lonnlov

det finns ingenting i världen som gör mig så ledsen som att tänka på farfar när han satt under köksbordet med mig och ritade istället för att prata med de andra, farmor när hon bjöd på husmanskost och vaniljkex, morfar när han tittade på mig med sina mörkbruna ögon och fnissade, mormor när hon kom och gav mig lite mynt och viskade att jag inte skulle säga något till robert eller mamma. förstår fortfarande inte att de är borta.

först dog farfar. jag var sex år och kom ut från affären med mamma. pappa och robert väntade i bilen. när vi satt oss berättade pappa att farmor hade ringt och berättat att farfar hade gått bort, bara så, när han skulle laga bilen. minns att jag inte förstod vad som hänt. mamma och robert grät. pappa och jag satt där, grät inte. på sjukhuset sa de att han inte hade någon puls. jag trodde puls var vit bomull som farfar hade under sina fötter. förstod inte vad han skulle med den till, han hade ju aldrig haft någon innan. sen förstod jag att farfar hade dött. grät fortfarande inte. fast han var min bästa vän. han och linn. de enda jag lekte med.

sen dog farmor. jag var tolv, eller tretton. mamma och pappa åkte till sjukhuset, jag sov hos anna. på morgonen ringde mamma och berättade. jag gick hem, skrev dagbok och på begravningen försökte jag gråta. gjorde det inte.

sen dog morfar. då var jag tretton. mamma åkte till värmland och satt med honom hela tiden. morfar var det viktigaste i hennes liv. när han hade dött ringde hon och grät, slutade aldrig gråta. jag visste inte vad jag skulle göra. är du inte ledsen, sa hon. klart jag var ledsen, men jag tröstade ju. var ju tretton år och trodde jag förlorat både mamma och morfar. trodde inte hon skulle orka leva utan honom. blev arg på mig själv för att jag inte kunde visa några känslor. ville ju bara gråta i minst ett år för att morfar dött. istället tog jag på mig blå tröja och röda byxor och blev arg på mamma när hon sa att det kunde jag ju inte ha på mig när morfar nyss dött. var jag inte ledsen alls. på begravningen ville jag gråta lika mycket som jag verkligen inte ville gråta. sen började jag gråta. höll för och ville springa men stannade. grät lite och slutade.

och sist dog mormor. mamma kom upp på mitt rum en vintermorgon. det var kallt och jag undrade vad hon ville. de har hittat mormor död i sängen. bara så. mamma grät, förstod ingenting. jag nyvaken, förstod ingenting. hade bara velat ha det gjort innan, så att allt ledsamt kunde vara över. ville inte ha något gjort längre. ville att mormor skulle ringa minst fem gånger om dagen och fråga vad jag gjorde, hur jag mådde. på begravningen hade jag svart tröja, svart klänning, svarta strumpbyxor, svarta skor. sjutton år. mer vuxen, lika ledsen.