lonnlov

jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din och så står du där. med hatt och kvinna. mitt lilla superkrossade hjärta ser, ler och säger att ja nu bor jag här, bor du kvar där du bodde då. ja, jo. bor kvar. stockholmsbalkongen. säger att jag tycker det är jobbigt. du vet. klart du vet. du har aldrig missat mig. men jag missade visst dig.

oc säsong tre! toppenkvällen!

föddes precis när min familj flyttat till ett gult hus. tror vi flyttade därifrån när jag var två eller tre år. då flyttade vi till ett ganska litet lägenhetshus med stort vardagsrum och två balkonger, två ytterdörrar, två hallar. jag hade inget eget rum. sov i hallen med den ena ytterdörren. försökte rymma till min granne sebastian om nätterna. på våningen under bodde ingbritt. tyckte så mycket om henne. sprang ner till henne och låtsades behöva låna mjölk eller socker, för hon gav mig alltid vingummi. lät mig leka med hennes ryska docka. vi flyttade därifrån när jag var kanske sju år. nära linn och skolan. ett ljusblått radhus med skog bakom. jag delade rum med min bror och hans sköldpadda. sen började mamma och pappa sova i vardagsrummet för att vi skulle få varsitt eget rum. jag fyllde alla mina väggar med pojkband. precis när jag började planera mitt hundra affischer-kalas flyttade vi. till ett hus på andra sidan bron. långt ifrån linn och skolan. men nära anna. vi började ta sällskap. vi kände inte varandra och sa nästan aldrig något. jag var alltid försenad och tänkte alltid att vad kan hon se i mig. men så blev vi fantastiska och gick vi den där vägen tillsammans nästan alltid. tills vi var sjutton år och jag flyttade till en liten lägenhet med min mamma och pappa tre mil bort. liten stad istället för samhälle eller by. det var sommar och jag cyklade mycket. det blev höst och jag började mitt sista år på gymnasiet. längtade hem till mitt lilla rum varje dag, hela tiden. slutade gymnasiet och flyttade till en mindre stad med vatten och fina hus. bodde på ett gammalt psykhem, vet inte riktigt. det var vitt och stort och hade tre våningar. träffade väldigt fina vänner där och flyttade igen när det blev sommar. till det lilla rummet i den lilla lägenheten. åt chokladpuffar med min bror i soffan och ville aldrig mer därifrån. sen ville jag verkligen därifrån och flyttade trettio mil till lingonpärlan. sextio kvadrat yatzy, westlife och kärleksband.

går ju aldrig bra när jag är trött och ledsen. speciellt inte nollett tjugotvå. sen drömmer jag att någon har mitt gamla skolfoto från femman i plånboken och att jag äter en kaka med nötter i. vaknar och tror jag ska dö. somnar om. vaknar. tvättar. broderar istället för att söka jobb. ett två tre skulle inte gjort det.

topp sju önskningar:

ett. inglasad balkong
två. vinterjul
tre. brev från substitutmorfar
fyra. höstsol
fem. isländska språkkunskaper
sex. brevbärarjobb
sju. blåbärspaj

vill kunna ta hand om mitt rosträd och göra sandra frisk. annars är jag nog ganska nöjd.

det finns ingenting i världen som gör mig så ledsen som att tänka på farfar när han satt under köksbordet med mig och ritade istället för att prata med de andra, farmor när hon bjöd på husmanskost och vaniljkex, morfar när han tittade på mig med sina mörkbruna ögon och fnissade, mormor när hon kom och gav mig lite mynt och viskade att jag inte skulle säga något till robert eller mamma. förstår fortfarande inte att de är borta.

först dog farfar. jag var sex år och kom ut från affären med mamma. pappa och robert väntade i bilen. när vi satt oss berättade pappa att farmor hade ringt och berättat att farfar hade gått bort, bara så, när han skulle laga bilen. minns att jag inte förstod vad som hänt. mamma och robert grät. pappa och jag satt där, grät inte. på sjukhuset sa de att han inte hade någon puls. jag trodde puls var vit bomull som farfar hade under sina fötter. förstod inte vad han skulle med den till, han hade ju aldrig haft någon innan. sen förstod jag att farfar hade dött. grät fortfarande inte. fast han var min bästa vän. han och linn. de enda jag lekte med.

sen dog farmor. jag var tolv, eller tretton. mamma och pappa åkte till sjukhuset, jag sov hos anna. på morgonen ringde mamma och berättade. jag gick hem, skrev dagbok och på begravningen försökte jag gråta. gjorde det inte.

sen dog morfar. då var jag tretton. mamma åkte till värmland och satt med honom hela tiden. morfar var det viktigaste i hennes liv. när han hade dött ringde hon och grät, slutade aldrig gråta. jag visste inte vad jag skulle göra. är du inte ledsen, sa hon. klart jag var ledsen, men jag tröstade ju. var ju tretton år och trodde jag förlorat både mamma och morfar. trodde inte hon skulle orka leva utan honom. blev arg på mig själv för att jag inte kunde visa några känslor. ville ju bara gråta i minst ett år för att morfar dött. istället tog jag på mig blå tröja och röda byxor och blev arg på mamma när hon sa att det kunde jag ju inte ha på mig när morfar nyss dött. var jag inte ledsen alls. på begravningen ville jag gråta lika mycket som jag verkligen inte ville gråta. sen började jag gråta. höll för och ville springa men stannade. grät lite och slutade.

och sist dog mormor. mamma kom upp på mitt rum en vintermorgon. det var kallt och jag undrade vad hon ville. de har hittat mormor död i sängen. bara så. mamma grät, förstod ingenting. jag nyvaken, förstod ingenting. hade bara velat ha det gjort innan, så att allt ledsamt kunde vara över. ville inte ha något gjort längre. ville att mormor skulle ringa minst fem gånger om dagen och fråga vad jag gjorde, hur jag mådde. på begravningen hade jag svart tröja, svart klänning, svarta strumpbyxor, svarta skor. sjutton år. mer vuxen, lika ledsen.

för några år sedan, innan jag fyllde sjutton ungefär, hade jag en granne som hette karl. kallade honom kalle, oftast. kalle bodde i ett rosa hus på min gata. vi hade bott grannar nästan alltid, men började umgås när vi var femton tror jag. då började vi gå promenader om kvällarna, prata och bråka. vi tyckte olika om nästan allt. han ägnade sig åt matematik, jag åt conor oberst. men det gjorde aldrig något. för när han kittlade mig, skrattade jag.

vad jag ibland vill säga till dig, men aldrig gör:

vi skulle vara fantastiska tillsammans. hopplösa, men fantastiska. du skulle inte vilja ha på dig något annat än jeansjacka om vintrarna, och jag skulle verkligen aldrig säga något om det. jag skulle sova längre än jag tänkt och aldrig göra något vettigt, du skulle älska mig ändå. vi skulle säkert aldrig diska. du skulle röka alldeles för mycket, ibland två paket varje natt. jag skulle passivröka. vi skulle gå på promenader vid det där vattnet. du skulle vara gulligt nervös alltid. bjuda mig på ostmackor. jag skulle ge dig rött te för det är ditt bästa. vi skulle sitta på molntäcket, du skulle läsa din favoritbok. den blå. jag skulle rita av dig. eller prata med min leksakspapegoja. sen skulle jag bli rädd för mörkret, men du skulle säga att det är okej att vara rädd. varje tionde juli skulle du få ett plastdjur, varje tjugotredje november skulle jag få ett plastdjur. och vi skulle ha rosor i köksfönstret. som vi aldrig skulle vattna. för det är ingen ordning på oss och du har det bättre med henne.

är ju fortfarande nitton år. borde kanske inte sitta i mitt nattlinne, lyssna på pettson och findus-kassettband, tänka på människor som är dåliga för mig och vicka på tårna. men nu gör jag det. nu får det vara så. får åka till ett annat land och göra spännande saker när jag blivit tjugo istället.