lonnlov

min första förtjusning hette nicklas. han var nio år och gick i min klass. hade ljust tjockt hår och snea tänder. en till flicka i min klass ville ha honom. alla visste att hon ville ha honom. på en klassfest frågade hon chans på honom. han svarade att han ville fundera över helgen. sen gav han henne en godispåse. jag var hemskt ledsen. en minut innan sista låten, if i let you go (mmm, westlife), var slut, bjöd han upp mig. och på måndagen, innan slöjden, stod jag bredvid flickan som hade frågat chans på honom. hon var nervös, jag var nervös. han kom fram till henne och sa att han var ledsen men han sa nej. ville inte bli ihop med henne. jag försökte verka ledsen för hennes skull. gick ju inte. några veckor, kanske månader senare, stod hela klassen i en ring och skulle säga vem de tyckte om. nicklas var inte där just när jag skulle säga så jag vågade säga att det var honom jag tyckte om. när han kom tillbaka sa han "men nu missade jag ju, vem tycker du om rebecca?" och jag sa "dig". han sa "jag tycker om dig också". sen skrek klassens jobbigaste kille väldigt högt att rebecca och nicklas är kära. jag var hemskt blyg och sa inte ett ord mer, men var fantastiskt pirrig. och nöjd. på nästa klassfest var vi ett par. dansade mycket tryckare. någon sa att han ville pussa mig. då gick jag hem. skulle väl aldrig pussat honom. han var för fin för det. den andra flickan ville fortfarande ha honom. men vi var ihop i nästan ett halvår, nicklas och jag. tills en eftermiddag, när jag tog sällskap med den andra flickan hem från skolan. hon sa "jag tror nicklas tänker göra slut med dig snart", jag sa "tror inte jag". två minuter senare sprang hans två vänner i kapp oss och sa "nicklas gör slut, men vill vara din vän, hej då". hon log mot mig och sa "vad var det jag sa?".